8.25.2011
det magiska med att tåg i Indien
vi sitter svettiga och vilar ogonen pa kaoset omkring oss. svetten rinner och blandar sig med smutsen som grott fast risktigt ordentligt i huden. taget kommer och med lite tur och valdigt mycket mer svett lyckas vi hitta ratt tagvagn och vara platser.vi aker andra klass den har gangen: skitigare och billigare. mannens blickar genomborrar mig och jag drar min roda sjal tajtare om mig. satet ar blatt i fargen och skont och luft strommar in genom det oppna fonsterna. det ar sakert 35 grader, allt klibbar. verkligheten rusar forbi utanfor men stoppen ar manga. manniskor: forsaljare och resanarer hoppar standigt av och pa. nagra omogna (trots det25 ariga) stirrar och skrattar at mig fran kupen bredvid. jag far nog ber dem dra at.... "never seen a woman before?". de garvar annu mer och slutar inte ogenereat stirra. vi far besok av tiggare, en gammal kvinna och nagra skitiga ungar. vi ger lite rupier men det blir ohallbart i langden och viftar med handen som manga andra arroganta indier. sa kommer kvinnor med skramlande smycken och langa saris. de klappar. min tro besannas, de ar hijras. klapp klapp. manniskor skanker pengar, mynten skramlar och de vandrar vidare genom taget. huvudet hogt, klapp, klapp. Nasta pa tur ar en liten pojke. han gor kullerbyttor och den undernarda mamman sjunger med hes och uttdragen stamma. pojken skramlar med mossan. var mat kommer. vi ater med handerna, dal, curry kikartsrora och ris, gott vi knaprar ra lok och chili och konstaterar att det bara ar sex timmar kvar for den har gangen. de hogljudda och omogna mannen i kupen bredvid ar tydligen militarer. de nyfikna under den coola attityden. de vet inget om omvarlden forklarar var granne i kupen. han sager att han ar student fran bangalore. militarerna ar forvirrade sager han. de kan varken skriva eller lasa och vet ingen om landet Europa. vi nickar forstande. han vill se vara handflator. han ska bli spaman men kan annu inte avsloja var framtid. vi fnissar inombords och lutar oss tillbaka. dammet fran oknen utanfor landrar pa kroppen i skymningen. fortfarande flera timmar kvar. vi sluter ogonen och vaggas till soms av tagets behagliga dunkande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Stina! Du skriver så underbart, det känns nästan som att man sitter bredvid dig på tåget. Ha det gott och välkommen hem! Kram! /Kia
SvaraRadera